Rosor är röda, violer är blå... men ska snögubbar verkligen vara gula?

Idag var jag och pappsen ute och terrade min nya pulka. Helt klart smutt, att bli dragen runt kvarteret som en liten kejsarinna. Det hade kommit massor av snö igår så idag var det givetvis bara fläckar kvar bland allt slask.

när vi var påväg hem igen så såg jag en snögubbe. Det är mysigt med snögubbar. Påminner om vykortsmotiv men pappa ville inte låta mig leka med den. Den här snögubben var till hälften smält och sotgrå. Såg mer ut som en brandskadad vaxdocka. Den hade en stor gul fläck på magen också.

Behöver jag säga att jag bor i Göteborg?

Det regnar glass!!

Det regnar glass från himlen. Jag är förbluffad och helt överväldigad.

Vi tog en promenad i snön. Ja, faktiskt! Jag slapp sitta i vagnen och fick gå. Men innan så tog mamma fram termokittet och byltade på mig något helt galet. Jag förstod ganska snabbt varför. Snön var kall!

Inget man kan bygga en karriär på men...

Detta är till er – farmor och farfar och mormor och morfar.

Jag har gjort det. Det som tydligen är det viktigaste bland far- och morföräldrar. Det var trendigt när mamma och pappa var små men nu är det andra grejer som gäller Tydligen är det inte det första leendet, inte smakportionerna och inte heller de första stegen som anses som något viktigt.

Nä, tydligen är det ett simpelt ord utan någon som helst viktig innebörd. Det är inget som kommer att få mig att klättra på karriärstegen precis.

Jag har sagt LAMPA!

Friday browny friday

Usch, fredag har inte varit en rolig dag. Jag har mått ungefär lika brunt som det brukar vara i blöjan på morgonen.

... men jag har fått ett par tokfeta byggklossar av Helena och Peder. Det här med att fylla år var en bra grej. Presenterna har duggat in hela veckan. Är det så här att vara vuxen? Det trodde jag inte när jag var bebis.

En ratad artist!

Jag älskar pennor. I alla möjliga färger. Så många det bara går helst.

Mamma har ett pennfack med sina ”dagbokspennor” och de får jag leka med. I like. Jag sitter och tar ut varje penna en och en och sprider ut de över hela vardagsrumsgolvet. Sen sitter jag och tittar länge och väl på för att efter att noga ha granskat välja en som jag tar i munnen. Mmmm.

Idag hittade jag en penna som inte brukar ligga i. Den hade ingen kork som de andra. Jippi! Äntligen kunde jag ge utlopp för min kreativa sida. Jag fattade pennan, tittade mig omkring efter ett papper men såg inget så jag styrde stegen mot vardagsrumsbordet. Det får duga tänkte jag. Hur det ska sättas upp på väggen får bli mammas och pappas huvudbry. Jag är artisten. Det blev fint tycker jag.

Men när pappa kom hem var det inte lika positivt längre tydligen. Han tog en snabb titt på bordet och utbrast:

”STELLA, vad har du gjort!”
”Det går ju att tvätta bort.”, sa mamma

”Tvätta bort är de helt från vettet. Mitt första konstverk. Arghh!”

”Det ser för jävligt ut!”

Jaha, vad uppmuntrande han är då. Jag trodde att man ska uppmuntra sina barn i allt, men nä.
Jag har inte bestämt mig om det blir något mer ritande för min del. Den som väntar får se…

Öppna förskolan is the shit!

(Åsnan ni ser i bakgrunden det är en sån jag har.
Den de pumpade i rumpan!)

Sommarluft mot vinterluft

Idag var mamma arg. Mycket arg. Inte på mig såklart, jag är ju snäll som en ängel. Alltid!

Hon var arg på bilen. Han hade gått och dragit på sig en ”punka” sa mossan. Vi var på väg hem till min kompis Ville och hans mamma. Mammorna hade planerat en tur på Frölunda Torg vilket betyder fönstershopping för såna som mig. Jag har ju inga cash. Orättvist tycker jag.

Mossan ringde stressat efter papi som kom ut och tittade. Han konstaterade samma sak som mamma men snäppet argare. Jag förstod av deras konversation att det berodde på att han skulle få mer jobb nu. Få i ny luft och helst få den att stanna. Luft är så förgängligt. Inte nog med det. Plötsligt dög inte sommarluften heller utan nu skulle det vara vinterluft i stället. Jag fattade ingenting.

Efter många om och men kom vi iväg till Ville, fast vi fick ta den förbannade bussen (mammas uttryck). Även detta gjorde mamma arg tydligen. Hon verkar inte gilla att åka buss. Det gör nog inte jag heller. Varje gång man hittar någon att tramsa med så ska den personen gå av. Ingen verkar bli bundis på bussen. Urtrist tycker jag. Och man får inte vara på golvet heller. Jag försökte febrilt att ta mig ner på golvet men mamma släppte inte taget. Hon kan vara så envist jobbig ibland. Jag blir helt galen.

När vi kom fram till Frölunda lugnade mamma ner sig. Blev den hon brukar vara. Inte ett spår av surdeg. Ända tills det blev dags att åka hem igen...

Inte bara kulturell utan världskulturell

Idag har jag och papi varit på stan. På museum. Världskulturmuseet. Man skulle kunna säg att jag har gått och blivit kulturell, eller ännu bättre, världskulturell. Sweet!

Vi åkte vagn dit och råkade i biljettkontroll. Ett posse grönrockar steg på vid Chalmers men vi satt kvar - stenkoola. Vi hade nämligen betalat idag. Pappsen sa att hans varfjärdegångsprincip inte gäller vid resor över hela stan. Han sa att två kuponger är en rimlig kostnad när man åker så långt. Det är bara mellan hemmet och jobbet han vägrar att betala oftare än var fjärde gång.

När vi kom fram stod mina polare Majken och Malte utanför och väntade med sin pappa. Vi gick in. Papi och hans pappakompis samtalade och jag hörde min säga att den ena kontrollanten var kort, fet och var en kopia på nån Ron Jeremy. De skrattade högt så jag antar att det var en rolig kille helt enkelt. Väl inne åt vi dyrlunch - Biff Lindström. Den brände hål i papis plånka så jag fick köttfärssåsköret från Nestlé igen. Ok för mig, det blir värre för farsan, tänkte jag.

Resten av museet var supersmutt. Malte satt och pladdrade konstant men jag fattade inget. Ingen annan heller och hans pappa sa att de nominerat honom till ”Veckans balt” hemma. Pga det svåra sss-ljudet han lyckades få fram. Sedan messade Jag och Majken upp ett par hörlurar i djungelavdelningen och låtsades paddla kanot i Amazonas.

Vi passade på att svänga in till el Padres kontor på väg hem. Kaffe och snicksnack. Morsan höll på med nåt tygprojekt hemma och ville inte se oss på en stund. Jag höll mig.

När vi kom hem så bestämde jag mig för att lägga lasset. Jag såg hur pappa kunde identifiera köttfärssåslukten från tidigare. Han bet ihop och gjorde vad han skulle men jag såg att han spände halsmusklerna. Jaja så går det när man bjuder på barnburk istället för smarrig Biff Lindström.

Jag har bestigit Mount Divan

Idag fixade jag biffen. Efter att ha förberett mig under en längre tid lyckades jag.

Jag har börjat med lite easy peasy saker som att ta mig in i en kökslåda (som stod på golvet), satt mig i leksakskorgen och så har jag förstås bestigit dammsugaren ett par gånger.

Men imorse bestämde jag mig för att ge mig på de högre höjderna – soffan! Jag passade på när mamma låg i soffan och slötittade på morgontv. Under morgontvstunden passar det bäst att ställa till bus. Det är precis som om de sover med öppna ögon då eller nåt. I alla fall har jag lyckats att ställa till med en hel del just då.

Hur som helst, jag ställde mig framför soffan, den såg högre ut än jag mindes den, och tog fram den mentala bilden av mig själv uppe på toppen. Det såg snyggt ut! Jag tog sats, stannade till och andades in djupt och så lyfte jag höger ben och genom en kraftansträngning så var jag där. Jag lyfte mina händer över huvudet och skrek av glädje. Yeeaahh! Vilken utsikt! Min röda åsna såg ut som en liten prick långt där nere.

Mamma var nog inte lika överförtjust för hon gillar inte spänning lika mycket som jag men nu har jag fått blodad tand på klätterexpeditioner. Nu ska jag börja planera och träna för bokhyllan.

Störst går först

Om jag lyckas ta en grej från någon är den inte min då? Jag kan väl inte hjälpa att de släpper den. Vill jag ha kvar min leksak så ser jag till att hålla den hårt eller slå till den som vill sno den ifrån mig. Det är väl så man gör. Men nä, tydligen inte.

När jag äntligen lyckades roffa åt mig Alvas mjukislejon så kommer mamma och tar den ifrån mig. Hon säger något om att den är Alvas och att jag har egna kramisar hemma. So what! Jag vill ha lejonet nu! Hemma har jag ju bara en mesig groda och en tiger förstås men inget grymt rytande lejon. Och sen när Alva helt sonika tar MIN napp så säger mamma plötsligt att det är okej.

Det är ett konstigt släkte, de där vuxna!

I am da Nojsmejker

Idag när jag vaknade bestämde jag mig för att köra ett test på mamma. Det hela gick ut på att ta reda på hur mycket oljud hon klarar av innan hon får spel.

Jag började med att köra virvelvindsmetoden genom hela lägenheten. Den går helt enkelt ut på att ta sig igenom hela placet så snabbt som möjligt och riva ner så mycket man kan på vägen. Jag gjorde ett bra jobb om jag får säga det själv. Jag lyckades att slänga ut alla mina leksaker över hela golvet i mitt rum, jag tog mig in i ett par förbjudna skåp och klarade med nöd och näppe få med mig några saker. Mamma är allt rätt så bra på att parera mina moves. Hon är kvickare än man kan tro. Men den värsta oredan ställde jag nog trots allt till med i köket.

Mamma bestämde sig för att diska upp efter gårdagens kalasande och hur roligt är det för mig egentligen. Hon ska ju ha all sin uppmärksamhet på mig. Jag vill ju stå för showen. I köket började med del två av dagens test - decibelnivådelen. Inte så svårt att räkna ut vad den gick ut på kanske men jag ger mig in på en förklaring i alla fall.

Jag tog mig fram till skåpet med alla kastruller. Jag körde några fintar på vägen dit. Självklart drog jag ut allt stuff ur den tillåtna lådan. Tror de verkligen att jag ska nöja mig med att bara leka med de barntillåtna grejerna. Jag vill ju åt de coola sakerna. Tänk hur högt jag skulle komma i kidsranken om jag lyckades ta mig ut ur köket med en kökskniv eller med något annat vasst och skönt. Hur som helst, jag fick upp dörren till kastrullskåpet och började med att dra ut alla på golvet. Jag såg till att göra det med buller och bång. Jag kunde ana att mamma höjde på ögonbrynen men jag kunde snabbt räkna ut att hon fortfarande tänkte – bra hon är sysselsatt då kanske jag hinner med hela disken. Det resulterade i att jag tog två kastruller och slog de så hårt jag bara kunde mot varandra. Mamma började skruva på sig men fortsatte diska, något mer energiskt.

Så var det dags för det avgörande draget. Jag flexade mucklerna och drog tag i den största grytan jag kunde lyfta och började slå den mot golvet. Oj oj, det gjorde susen. Mamma slängde ner disksvampen i diskhon och tog min vän av rostfritt stål ur händerna på mig, satte in den i skåpet och stängde snabbt luckan.

Ha ha, jag vann! Hon fick spel på mindre än en kvart.

En uppblåsbar åsna, en sockerkick och en egen helfräck blogg

Hej! Jag heter Stella och idag fyller jag ett. I present fick jag en blogg. Coolt va? Jag önskade mig en blogg för alla andra har ju bloggar nuförtiden. Så varför skulle inte jag kunna ha en. Om Linda Skugge kan ha en så kan väl jag. Jag är trots allt den nya generationens kvinna och det är lika bra att jag börjar i tid.

Idag väckte jag mina föräldrar redan klockan sex. Pappa kom och hämtade mig. Han såg så där sjukt trött ut som bara han kan. Jag tittade på honom och hånlog, jag diggar att gå upp i ottan.

När vi kom ut i vardagsrummet, jag, pappa och mamma, såg jag genast att allt inte var som vanligt Det fattade jag med en gång...ett mindtrick. De hade bytt ut min grälla gåstol mot en röd dockvagn. Jag som behöver min gåstol för att kunna klättra upp på så att de verkligen inte kan sitta i soffan och bara softa. Nu var den utbytt mot en värdelös och låg dockvagn. Jag som inte ens har en docka. Det låg två paket bredvid. Jag öppnade ett så att mamma och pappa skulle blir glada. En bok, fnys. Tippens bondgård. Vad är det egentligen med den där hunden som säger en höna, en ko, en traktor. Det är ingen spänningsroman direkt. Skulle det motivera mig från att inte gå till kameran, som mamma som vanligt hade framför ansiktet. Hi-tech före leksaker är alla kids motto.

Vad är dealen med de där kamerorna egentligen. Så fort jag gör något så kommer kameran fram. Det är väl ingen dokussåpa jag är med i?

Annars löpte dagen på rätt bra. Visst jag visade väl inte upp min bästa sida. Men det får de allt ta när de tar mig till doktorn och sticker nålar i mig. Vaccin, sånt är överskattat.

Släkten kom. De hade med sig gåvor. Inte rökelse och myrra och sånt trams, utan riktiga presenter som man får när man fyller ett. Jag fick en docka så nu kanske jag får användning av den där vagnen i alla fall. Och så fick jag den där röda uppblåsbara åsnan, som de har på Öppna, fast min var platt. Skumt! Men mammas kusin var händig och stoppade en pump i baken på åsnan och blåste upp den. Vilken sjuk värld, kunde de inte ha satt ventilen på magen i stället. Jag vet inte, men jag tyckte att det såg barnförbjudet ut och jag är ju bara ett.

Åsså kom det som gjorde min dag. Tårtan! Wow, vilket rus! Jag gick från skitsur, till skitglad, till skittrött. Morsan och farsan har nog inte fattat att socker klassas som tunga grejer i våran (småbarnens) värld, men ge mig gärna mer.

Oj, nu är klockan åtta. Jag måste gå och nana mig så att jag orkar upp RIKTIGT tidigt imorgon.