Vill man bli något så måste man våga!!

Jaha, så har man varit med mamma på IKEA igen. Katrin och Villekillen var med förstås.

Vi gick den vanliga rundan och mammorna var lika exalterade och fnissiga som vanligt. Vi, småttingar, satt koolt i våra shoppingvagnar och kollade mest på folk. Till en början i alla fall men efter en massa traskande från mammornas sida bestämde jag mig för att det var dags att byta humör från kool till busigt kool. Jag gjorde det så snabbt att mamma knappt hann fatta vad som var på gång.

Jag började lite försiktigt med att stäcka mig efter saker. Kände mig fram...vad skulle göra störst skada? På mammas reaktion förstod jag att det var glasavdelningen som skulle medföra mest tumult så jag förberedde mig för action. Jag är ledsen att säga det men jag misslyckades. Mamma överlistade moven och vi var snabbt därifrån.

Självklart började jag tänka på högvarv. Vad skulle jag nu ta mig till? Det vore ju ett alldeles för stort nederlag att åka ifrån IKEA utan att ha ställt till med oreda. Hmmm...jag smidde mina planer medan mammornas steg förde oss till barnavdelningen och den obligatoriska lekstunden.

Jag började med snällt leka med Villen. Det var riktigt roligt men jag hade ju annat i görningen så jag skred till verket. När mamma gjorde en snabb vändning med huvudet (och det ska ni veta att när jag säger snabb vändning så är det verkligen precis det) la jag benen på ryggen och swischade snabbt ut från lekhörnan och styrde stegen mot restaurangen. Jag visste att mamma skulle tro att jag tagit av till höger så jag fintade henne och sprang rakt fram mot de stora fönstren och där gömde jag mig. Jag satt där länge nog för att se att mamma började bli stressad och då sprang jag med mitt absolut största leende mot henne. Som om leendet skulle hjälpa men man kan ju alltid försöka.

Efter mitt rymningsförsök blev jag åter satt i shoppingvagnen och jag återgick till mitt koola jag. När mitt busigt koola jag dyker upp kan man aldrig veta men det gäller att vara beredd....