Tack för mjaukortet

Idag blir det bara ett litet inlägg.

Vill säga tack till farmor och farfar som skickat brev till mig. Ett kort med en mjau på. Superroligt att få helt egen post!Det händer inte speciellt ofta precis.

Så tack!

We are the champions!!!!!!!!!!!!!!!

Idag sov jag en lång middagslur och när jag vaknade så var jag inte säker på att jag verkligen var vaken.

Mamma tog upp mig och tog med mig in i vardagsrummet där TVn var i gång på högsta volym och pappa satt och studsade i soffan. Mamma hon satt inte alls utan hon hoppade runt i rummet och skrek. Ett mycket konstigt beteende som jag aldrig sett innan. Jag började undra om det är så de är när jag har somnat men förstod efter en stund att det var ett speciellt tillfälle.

På TVn åkte en massa gubbar runt på is med långa pinnar i handen och jagade en svart rund sak. Helt galet enligt mig men väldigt roligt tyckte päronen. Mot slutet av matchen stod mamma på en och samma plats och studsade och skrek som en tok. Jag, som mamma bar på, tyckte det var superkul. Jag fick hålla för mammas mun för det gjorde något ont i mitt öra men att studsa på höften det var inte fel alls.

Kanske ska jag även säga att Sverige vann matchen och de stackars finnarna får åka hem utan guld denna gången också. OS-GULD, OS-GULD, OS-GULD!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jobbiga föräldrar

Mina päron är väldigt jobbiga tycker jag. De tjatar så väldans mycket hela tiden.

Nu handlar det mest om att de tycker att jag ska äta men jag är inte hungrig. Jag leker hellre. Mat kan jag äta en annan dag när jag känner att jag har tid. Just nu har jag det inte. Det jobbiga är att mamma och pappa håller inte med utan de försöker truga hela tiden.

Usch och fy säger jag. Jag äter när jag vill...så det så!

En liten uppdatering från fabbo doktorn!

Då har jag varit hos fabbo doktorn.

Undersökning:
Det var en snäll men stressad doktor. Han tittade mig i halsen, öronen, lyssnade i den där konstiga ormen som han hade runt halsen.

Diagnos:
Han tyckte att det lät bra och kom fram till att jag har en förkykning med en liten dos av krupp. Inte illa alls alltså.

Behandling:
Hostmedicin med slemlösande effekt.

By the way, gällande den där Göteborgshostan. Mamma frågade och då sa doktorn att han skulle ringa akuten och fråga. Hihi...

Mamma och jag gick därifrån nöjda och glada.

Upp till kamp!

Usch och blä! Så var man sjuk igen! Är det verkligen så här livet ska vara? Urtrist verkligen...

Förkylningarna avbyter varandra något helt galet och nu är det hosta som gäller. Inte vilken hosta som helst. Jag låter som när Tette skäller. Jag har alltså gått och blivit hund. Inget illa om hundar men ändå.

Mamma och pappa tog mig till akuten för att bara kolla lite. Där var vi en väldigt kort stund. Mamma och pappa avskyr nämligen att vänta så de nöjde sig med en tid hos läkaren imorgon. Så lilla jag, som ju är den som faktiskt är sjuk, ska behöva besöka fabbodoktorn IGEN. Den snälla sköterskan på akuten trodde att jag kanske hade något som kallas för falsk krupp eller Göteborgshostan, vad det nu är.

Jag tycker att vi små ska gå upp till kamp mot förkylningarnas makt över oss. Jag är urless på detta och kräver förändring. Är ni med?

Vill man bli något så måste man våga!!

Jaha, så har man varit med mamma på IKEA igen. Katrin och Villekillen var med förstås.

Vi gick den vanliga rundan och mammorna var lika exalterade och fnissiga som vanligt. Vi, småttingar, satt koolt i våra shoppingvagnar och kollade mest på folk. Till en början i alla fall men efter en massa traskande från mammornas sida bestämde jag mig för att det var dags att byta humör från kool till busigt kool. Jag gjorde det så snabbt att mamma knappt hann fatta vad som var på gång.

Jag började lite försiktigt med att stäcka mig efter saker. Kände mig fram...vad skulle göra störst skada? På mammas reaktion förstod jag att det var glasavdelningen som skulle medföra mest tumult så jag förberedde mig för action. Jag är ledsen att säga det men jag misslyckades. Mamma överlistade moven och vi var snabbt därifrån.

Självklart började jag tänka på högvarv. Vad skulle jag nu ta mig till? Det vore ju ett alldeles för stort nederlag att åka ifrån IKEA utan att ha ställt till med oreda. Hmmm...jag smidde mina planer medan mammornas steg förde oss till barnavdelningen och den obligatoriska lekstunden.

Jag började med snällt leka med Villen. Det var riktigt roligt men jag hade ju annat i görningen så jag skred till verket. När mamma gjorde en snabb vändning med huvudet (och det ska ni veta att när jag säger snabb vändning så är det verkligen precis det) la jag benen på ryggen och swischade snabbt ut från lekhörnan och styrde stegen mot restaurangen. Jag visste att mamma skulle tro att jag tagit av till höger så jag fintade henne och sprang rakt fram mot de stora fönstren och där gömde jag mig. Jag satt där länge nog för att se att mamma började bli stressad och då sprang jag med mitt absolut största leende mot henne. Som om leendet skulle hjälpa men man kan ju alltid försöka.

Efter mitt rymningsförsök blev jag åter satt i shoppingvagnen och jag återgick till mitt koola jag. När mitt busigt koola jag dyker upp kan man aldrig veta men det gäller att vara beredd....

Om att nå högre höjder!

Då har jag lyckats med ännu en ny bedrift. Inte för att det är något speciellt egentligen. Jag är ju bäst på det mesta men detta är något som gör både mamma och pappa stressade vilket gör det extra kul.

Jag har en leksakshylla i mitt rum. Den har tre hyllor och tills igår har jag bara kunnat nå två av de. Den översta har varit obemästerlig. Igår bestämde jag mig att det var dags att ta tag i saken och ge mig upp till den översta hyllan. Puh, vad det var jobbigt men efter en hel del trixande och en massa envishet så stod jag som grädden på moset.

Hur grym är inte jag?

Mat med gaffel bättre än med sked!

Jag har på senare tid blivit helt frym på att äta själv med sked. Får man lov att berömma sig själv? Jag tycker det och jag tycker verkligen att jag är duktig på det msesta.

Nu när jag äter så äter jag alltid med min lilla sked och stuvar allt med snabbhet och säkerhet in i munnen. Vad som helst går. Yoghurt går lika bra som ris. Jag säger inte att precis allt hamnar i munnen. Självklart hamnar en hel del vid sidan om munnen eller i hela ansiktet men det är en del av ätandet.

Nu när jag behärskar att äta så bra med sked så har mitt intresse mer och mer riktat sig mot gaffeln men den ger mamma mig inte när jag vill ha den. Jag tycker att den ser mycket roligare ut än skeden med sina fina taggar men det går inte att övertyga mamma på den punkten. Jobbigt!

Jag får väl helt enkelt se till att få tag i en gaffel i smyg och träna när ingen annan ser. Jag ska allt bevisa att jag kan!

mysmorgon...härligt!!

Som ni kanske minns så har jag skrivit om hur jag plågar mamma och pappa med att vakna tidigt på morgonen men nu det senaste har jag kommit till en insikt.

Det är faktiskt ganska skönt att sova lite längre på morgonen. Nu ska ni inte tro att jag utökat sovtiden med en massa timmar. Nä, bara lite. Jag är inte som vissa andra i min släkt som sover till fram på eftermiddagen. Det är ju helt galet. Hur mycket lekstund hade jag inte missat då? Oj, det vågar jag inte ens tänka på.

Nä, nu sover jag till så där sju och när jag vaknat ligger jag kvar och myser en stund. Leker först en del med mina bappar (nappar)och sen har mamma möblerat mitt rum så finurligt så jag når till min leksakshylla. Så jag grabbar tag i någon kul lekis och pysslar med den en stund. Ibland sjunger jag en truddelutt också.

Signalen för att det är dags att gå upp för mamma brukar vara att jag slänger ut mina bappar ur sängen och det har mamma fattat så hon kommer snällt och hämtar mig. Men nu ska ni inte tro att det slut på morgonmyset. Åhnej, mamma och jag brukar ligga i soffan och mysa en stund innan det är dags för byte av morgonblöja (blääää) och välling.

Så för er som inte fattat att morgonen är en trevlig stund på dagen... läs och lär!

Nu är jag stor!!!!!!!!

Nu är jag som mamma och pappa. Tror jag?

Ibland när vi ska ut brukar mamma sätta på mig mina fina röda vinterkängor. Jag älskar mina fina kängor. Hur som helst, mamma sätter på mig kängorna och det brukar betyda att vi ska gå ute. Ja, alltså även jag får gå på marken och behöver inte sitta i vagnen hela tiden. Det är hur roligt som helst och jag börjar bli riktigt bra på det.

Igår fick jag till och med gå utan att hålla mamma i handen. Det var stort! Jag märker att mamma tycker att det är lite jobbigt när jag hela tiden går åt fel håll, fel håll enligt henne. Men jag vet ju att om jag går som henne så är vi snart inomhus och det vill jag faktiskt inte.

Att leka ute är super! Nu när det är snö är det extra roligt.

Jag antar atmaningen!

Du skall göra upp en lista på fem konstiga ovanor eller egenheter du har och sedan utmana fem andra bloggare att göra det samma och fortsätta kedjan. De skall även bifoga de här korta reglerna i ditt meddelande. Längst ner i det här inlägget finns en lista över vilka jag utmanar.

Det känns som det här är lite svårt för jag vet inte om jag har utvecklat några ovanor. Jag är perfekt och utan fel! Jag har pratat med mamma och pappa om saken och de har sagt följande:

•Mamma (som är den i familjen som alltid kör bilen när vi ska någonstans) klagar på att jag alltid vill att hon ska hålla mig i foten. Tydligen är det jobbigt att köra när man har en hand upptagen men jag tycker ju att det är sååå mysigt.

•Jag kissar alltid i badkaret. Jag har hört att man inte ska göra det men jag tycker att det är roligt så jag gör det ändå.

•När jag ska sova så måste jag ha två nappar. En i munnen och en som jag gosar med i ögat. Det tycker jag är helt självklart. Att andra barn inte har fattat, det kan inte jag hjälpa.

•När vi äter middag lägger mamma upp massa god mat på min tallrik men jag vägrar att äta den. Jag äter hellre från mammas tallrik. Inte för att den är godare utan för att det retar gallfeber på henne. Hihi!

•När man går mellan olika rum brukar det finnas en tröskel där emellan. När jag går över den har jag kommit på att man ska göra det minst tre gånger. Fram och tillbaka. Det är superkul!


Nu är det meningen att jag ska utmana andra bloggare att göra samma sak men alla de som jag skulle kunna utmana har redan blivit utmanade. Jag väljer helt enkelt att bryta ”kedjan” och inte utmana någon. Sorry!

Förlåt, förlåt förlåt....

Jag vet inte om jag ska komma med en massa undanflykter till varför jag inte har snicksnackat det senaste eller helt enkelt bara erkänna att jag inte har hunnit.

Jag säger bara; jag har inte glömt er och lovar att skärpa till mig.